Den goda kampen!

Jag har läst en bok av Paulo Coelho som heter Pilgrimsresan. Där beskriver han denna inre drivkraft som ”den goda kampen”. Han skriver att den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. I vår ungdom visar den sig i sin fulla kraft som spricker ut inom oss och det finns så mycket glädje att leka, utan att förstå vad som får oss att kämpa. När vi till slut lyckas se hur vi borde kämpa har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och kämpar mot oss själva, och vi blir vår egen värsta fiende.
Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda att utkämpa den goda kampen…

Det första tecknet på att vi är på väg att döda våra drömmar visar sig genom förnekande. Vi skyller på att vi inte har någon tid. Paulo skriver att de personer som utkämpar den goda kampen och verkligen har haft mycket att göra har alltid tagit sig tid till allt. De som inte gör någonting är alltid trötta och inser inte hur lite de har att göra, och de klagar hela tiden på att dagarna inte räcker till… Tiden är ju det enda vi har! Vi måste bara välja vad vi ska göra av den. Hos de flesta idrottare jag möter finns denna drivkraft per automatik, det finns aldrig någon som säger att de inte har tid till sin träning. Deras goda kamp finns bara där, utan reflektion, i stort sätt varje dag. Personer som inte kan identifiera den goda kampen har svårt att lyckas nå sina mål. Enligt Paulo är sanningen den att vi är rädd för att utkämpa den goda kampen.

Det andra tecknet på våra drömmars död är att vi blir självgoda. Vi vill inte se livet som ett stort äventyr att ge sig ut i, så vi börjar se oss själva som kloka, rättvisa och korrekta i de lilla som vi begär av livet. De stora drömmarna börjar blekna och vi nöjer oss med att minska våra behov. Vi kikar över muren runt vårt vardagsliv och ser möjligheterna, men vi vågar inte klättra över och bemöta dem. Vi slutar se glädjen i drömmen, alltså den väldiga lyckan i våra hjärtan.

När vi ger upp våra drömmar, slutar kämpa och finner ro får vi en kort tids lugn. Men till slut börjar de döda drömmarna ruttna inom oss och förpestar hela vår omgivning. Vi blir bittra, vi blir elaka mot dem som står oss nära, och till sist vänder vi elakheten mot oss själva. Det är nu vi känner oss låga och deprimerade. Önskan att börja kämpa finns där, men känns alldeles för långt bort. Paulo skriver att det som fick oss att fly från kampen, besvikelsen och nederlaget, blir det enda som vår feghet ger oss.

Tänker tillbaka när jag var barn och lekte. Då gjorde allt för att ha roligt utan att ifrågasätta varför jag tyckte det var roligt. Mina föräldrar fick nästan slita mig från leken för att äta, sova och göra sådant som var tråkigt. Den goda kampen är då självklar! Paulo beskriver att ”för den som kämpar genom hjärtat bryr sig varken om lyckas eller att misslyckas utan bara att utkämpa den goda kampen.”

Jag menar att den goda kampen är vår verkliga inre drivkraft och motivation. Det är egentligen inte målet som är det viktigaste, det är känslan under resan till målet!